Hjärtedagen

IMG_8629

Oj vad jag glömt bort throwback thursday på sistone! Den här veckan blir det ett hopp två veckor tillbaka i tiden, till alla hjärtans dag. Vi hade tänkt åka till Stockholm och shoppa lite, strosa runt och fika. Bara ha en skön dag i storstan. Men Klas fick nån konstig värk i benet, typ ischias, nån timme innan vi skulle sticka så vi vågade oss inte på några större äventyr. Istället tog vi en fika på stan i Uppsala och gick på bio på eftermiddagen. Vi såg Trevligt folk som handlar om ett integrationsprojekt i Borlänge där 17 somaliska killar får representera Somalia i bandy-VM. Så fantastiskt mysig film, loved it! Gå och se den om ni inte redan gjort det. Det blev en väldigt trevlig dag trots uteblivet Stockholmsbesök.

Annonser

Skidåkarn

sc00008d2614
Jag har aldrig varit någon fena på att åka skidor på längden. Minsta lutning och jag välter. Nu låter det som att jag testar lite titt som tätt. Sist var för åtta år sedan på nyårsafton när mamma och jag tog en tur till Storvreta och åkte ett par varv i ett spår där. DEN träningsvärken efteråt. Inte nådig. Sen har jag haft några års uppehåll kan man säga. Nu är det dags att damma av skidorna igen för till nyår åker vi till Grönklitt med Sanna och Thomas. Jag har blivit lovad att det finns korta och flacka spår så jag ska ta mig en provtur. Skidorna måste ju få användas någon gång. Det ska bli riktigt kul att åka bort och få andas lite friskluft i några dagar. Och sällskapet är det ju inte något fel på heller!

Undrar om plastskidor och på tok för långa stavar är ett framgångskoncept? Ser ju rätt stabil och glad ut på bilden. Jag tror att jag knyckt farbror Johans skidor,  tro på tusan att jag är nöjd! Vill minnas att vi åkte en del skidor när jag var riktigt liten. Kan det stämma morsan? Jag vill gärna bli lite bättre på skidor för det ser så väldigt skönt ut att susa fram i spåren!

Ibland blir jag sugen på en liten räka

P1050818

Tänk att det är hela tre år sedan vi hade en kattunge hemma! Här är Jaspis som vi åkte och hämtade en fredag efter jobbet när hon och syrran hittats utomhus. Jaspis bodde bara hos oss i någon vecka innan Samvetet återfann mamma katt och hela den lilla familjen kunde återförenas. Hon var livrädd och supergosig på samma gång och hade ett minne som en guldfisk. Från att ha legat på rygg i famnen och kurrat som en hel tiger till att, fem sekunder senare när man slutat klappa henne och skulle lyfta upp henne, förvandlas till en fräsande spottkobra. Hon var söt den lilla räkan. Skulle kunna tänka mig en liten snart. Fast bara som jourhem.

bosse1

DSC00675

Ett par-tre år tidigare var vi jourhem åt spottkobrorna Bosse (svart/vit) och Börje (svart). Börje bor med sina stora ögon och sin pussmun hos min mamma. Han törs komma fram och säga hej när mamma är hemma, men när vi är kattvakt vill han inte se röken av oss otäcka tvåbeningar. Men han ligger i mammas knä och är trygg med henne och det är huvudsaken! Bosse hade vi hos oss i ungefär ett år och jag kan fortfarande sakna honom och tycka att det var himla synd att han inte kunde stanna. Gölliga Bo.

DSC00598

Och så får vi inte glömma Chaplinson. Ja honom var jag ju faktiskt jourhem åt från början och vi vet ju alla hur det slutade ♥

Tänk att få ha er..

IMG_0085_2

När jag insåg vad det är för datum idag var det  självklart vad dagens throwback thursday skulle handla om. Idag är det på pricken åtta år sedan jag fick hem mina fina älsklingar Malva och Mynta. Mina första egna katter. Mer vilda än tama, men så himla söta. Bilden är tagen dagen efter de kom hem. Två supernyfikna flickor, ständigt på sin vakt. Det är lite trist att bilden är så suddig, men det är ändå än av mina käraste bilder.

Jag hade spanat runt på Samvetets hemsida ett tag och fastnat för några olika kattungar. Precis som jag tänkt höra av mig angående en liten fröken om jag fäst mig vid hade hon blivit tingad på hemsidan. Typiskt. Men så dök Malva och Mynta upp och var så där galet söta. Jag ringde och pratade med Carola på Samvetet. ”De är jättefina! Jag hade precis börjat bli lite orolig för dem.” Flickorna var 15 veckor gamla och började snart bli svåra att adoptera ut som kattungar.  Några dagar senare var jag på besök i jourhemmet. Malva var framme och lekte lite med en sytrådsrulle, medan Mynta satt och tryckte förskrämt bakom mamma Sizzla under sängen. Jag blev kär. Ett par dagar efteråt var det dags att bli matte. Jag tog med mig mamma och åkte till Gottsunda där tjejerna bodde, skrev adoptionskontrakt och köpte kattmat på Willys.

De första dagarna var omtumlande. De fräste så snart de såg mig och mina armar var sönderklösta av små sylvassa klor. Det gick ganska snabbt med Malva som efter bara någon veckas tvångsgos somnade på min mage och kurrade som en hel tiger. Sedan dess är hon en mysgris utan like. Mynta var mer tveksam. Händer var hon inte förtjust i, men man fick gosa med ansiktet. Än idag är hon väldigt pussig. Vändpunkten kom på riktigt när hon några månader senare, nykastrerad och rädd, satt och kurade under byrån. Jag fick ett infall och plockade upp henne i famnen. Och gissa vad glad hon gjorde mig när hon slappnade av och började spinna. Lilla pyran. Sedan dess är vi vänner och kommer faktiskt riktigt bra överens.

Jag är så glad att jag har dem, de där flickorna med stora öron och långa svansar som de till slut växte i ♥

Saknar och längtar

IMG_5255

Tusan också vad jag saknar att vara igång med träningen. Förra året var mitt bästa någonsin rent fysiskt. Jag kom igång jättebra med träningen, höll igång i närmare nio månader regelbundet (tre gånger per vecka) och det var så himla kul. Jag mådde bra, hade inte alls lika ont som jag brukade och jag kände mig stark och trivdes bättre med min kropp än vad jag gjort på väldigt länge. Inte så konstigt, den fungerade ju bättre än på väldigt länge! Det var sällan jobbigt att cykla till gymet efter jobbet, och kändes det motigt så gick det alltid över när jag kom dit och körde igång. DIT vill jag tillbaka! Vad hände då? Vad var det som fick mig att tappa allt det här? Jag fick plötsligt ryggskott, och det ville inte ge med sig. Det ledde till att det inte alls var lika kul att träna, och jag tog allt längre uppehåll. Smärta är min främsta glädjedödare när det gäller träning. Frånvaro från smärta är min största vinst.

I somras trodde jag att jag var nära att hitta ”det” igen. Det där go:et, suget efter träningen. Så blev jag sjuk. En envis jäkla förkylning. Sen blev det så tungt med allt som hade med kondition att göra och min blod- och järnbrist upptäcktes. Sedan dess har jag velat vila kroppen och fokusera på att ta fylla på järn. Det gick väl sådär, då det visade sig att min mage inte tål järntabletterna för fem öre. I förrgår fick jag till slut min första dos intravenöst järn. Jag fick även hem nya träningskläder som jag beställt och de satt ju som en smäck. Nu är jag sugen på att dra igång igen! Vill träna och känna mig stark. Åh den känslan, come to mama.

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli

IMG_7950.JPGHos farmor och farfar fanns det ofta kattungar när jag var liten. De hade flera vuxna katter och dessa förökade sig, till min stora glädje,  så som okastrerade katter gör. Vilken lycka att få gulla med de små kissarna! Min favorit var Tussan som var så söt i sin långa och rufsiga päls, och Rutger knorrhane såklart. Orange, knorrande och alldeles underbar.

sc001e036513

Men det var inte alltid gull och rosaskimrande. En kattmamma med ungar bär jag för alltid med mig i form av ett litet ärr på överläppen. Hon blev nog orolig att jag skulle knycka hennes ungar där jag satt och stirrade rakt ner i lådan så hon lappade helt sonika till mig. Skön reaktion kan jag tycka. Det är det jag gillar med katter. Raka rör och gränslös kärlek när man förtjänar den. I rättvisans namn måste jag ju säga att det inte var kattmamman på bilden som smällde till mig. Hon verkar ju rätt cool som lät mig mysa med hennes unge, fast såklart under uppsikt.

sc001e036514

Bland de vuxna katterna fanns stora, svarta, vackra och otroligt gosiga Evert som blev ungefär hundra år gammal och en lång rad andra katter jag inte minns namnet på. Evert åt gurka, vilket jag tyckte var hysteriskt kul. Nu finns bara Malte (Farmors ”dosedubbe”) och underbart vackra mamma Wilda kvar. Trots att jag tyckte så mycket om katterna hos farmor och farfar minns jag inte att jag nånsin tjatade om en egen katt (dock om alla andra möjliga och omöjliga djur. Jag hade ganska många hemma till slut, men mer om det en annan gång!). Mina föräldrar minns säkert annorlunda! Jag har hur som helst tagit igen det med råge som vuxen. Ni vet ju alla hur det gått sedan jag skaffade mina första egna katter, Malva och Mynta, för åtta år sedan…