Flytta påre unge!


sc0003349603
Haha, jag skrattar ihjäl mig åt den här bilden. Kolla damen bakom mig, hon ser ut att vilja grabba tag i mig och slänga mig av vägen. Tur morsan höll mig i handen så jag inte försvann! Vi sprang Maja Gräddnosloppet många år på raken, mamma och jag. Jag tyckte alltid att det var roligt och spännande. Ofta (kanske alla gånger?) var moster Gunnel och kusin Sofia med också. Ett år fick jag och Sofia springa ensamma. Det föregicks av mycket planering kring hur vi skulle göra för att inte tappa bort varandra. Vi löste det och kom i mål välbehållna sida vid sida.

sc0003349602

Ja det här med att springa alltså. Jag har aldrig varit uthållig, men jag var snabb på 60 meter i mellan- och högstadiet! Kort och intensivt funkade bra. Det är väl också det enda jag varit någorlunda bra på i idrottssammanhang, haha. Har alltid önskat att jag kunde springa långt (åtminstone 5 kilometer) och känna mig snabb och vältränad, men har aldrig kommit dit. I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt försökt förrän nu på senare år. Tycker att jag borde ha förutsättningarna med en liten och lätt kropp, men ändå är benen så tunga. Jag tror det handlar om att jag ger upp för fort. Vill kunna på en gång och tröttnar snabbt. Lite för dåligt psyke.

En grej jag tycker är så sjukt frustrerande är folk som inte har rört på sig på år och dar och går ut och klämmer fem kilometer eller en mil i bra tempo. Hur?! Jag skulle på riktigt inte kunna pressa så långt ens om jag var jagad av vargar. Nu på sistone kan jag nog i och för sig skylla ganska mycket på mitt dåliga järn- och blodförråd i kroppen att det inte går framåt. Vet inte hur länge det varit så.

 P1160070

Jag har fortfarande en dröm om det här med löpningen. Att kunna pressa på och känna att kroppen svarar. Hur svårt kan det vara? Med lite bättre järndepåer kanske det går bättre, Vi får se om några veckor..

Annonser

Fika

IMG_0074_2

Idag har jag fikat med den här bönan. Min fina kusin som varit i Nairobi hela sommaren och som jag märkte att jag saknat mer än jag trodde. Vi hängde jämt när vi var små och jag är så glad för det. Så mycket kul som vi haft tillsammans. Att bara ta en fika efter jobbet förresten, så enkelt men så himla trevligt. Ibland är det bra att få input från andra än jobbarkompisarna och Klason faktiskt. Bara snacka om ditten och datten. När jag tänker efter så var det sjukt längesen jag var och fikade. Gjorde det jämt förr. Borde fika mer, helt klart. Tack för idag, det gör vi om! Kanske i Stockholm nästa gång?

Katterna har fått sysslingar

Min kusin har blivit jourhemsmatte till två kattjejer via Samvetet. De flyttade in för en dryg vecka sedan och jag fick träffa dem i torsdags. När jag kom dit trodde jag knappt att det fanns några katter i lägenheten för de syntes inte till. Det är jag i och för sig van vid eftersom våra små fegtroll gör likadant när någon ringer på dörren.

IMG_2560Ganska snart smög sig den ena fram, hon tittade nyfiket på håll. Lekte lite med en skramlande pälsmus som jag tagit med. Gulligulli.

IMG_2574Den andra raringen bodde i köket under en kartong. En liten gumma med stora ögon som lyste i mörkret, rädd för oss. Här har vi precis lyft på kartongen för att ge henne en något öppnare plats att ligga på, där man successivt kan närma sig henne lite smidigare. Hon hade kurat i lådan i flera dagar, och nånstans måste man ju börja. En stol med en filt över blev perfekt. Då kan man bit för bit flytta filten och lite lättare nå henne för att vänja vid klappar och sällskap.

IMG_2573Ganska snart hade nyfikna katten med pälsmusen tinat upp och vi blev kompisar. Jag fick lyfta och gosa. Och tro mig, den här tjejan kan spinna. Högt och ljudligt. Så otroligt söt. Jag missade en buss för att hon var så rar att klappa på. Välkomna Yana och Neva, jag gillar er! Och tack Sofia för trevligt sällskap och god middag, det gör vi om snart!