Saknar och längtar

IMG_5255

Tusan också vad jag saknar att vara igång med träningen. Förra året var mitt bästa någonsin rent fysiskt. Jag kom igång jättebra med träningen, höll igång i närmare nio månader regelbundet (tre gånger per vecka) och det var så himla kul. Jag mådde bra, hade inte alls lika ont som jag brukade och jag kände mig stark och trivdes bättre med min kropp än vad jag gjort på väldigt länge. Inte så konstigt, den fungerade ju bättre än på väldigt länge! Det var sällan jobbigt att cykla till gymet efter jobbet, och kändes det motigt så gick det alltid över när jag kom dit och körde igång. DIT vill jag tillbaka! Vad hände då? Vad var det som fick mig att tappa allt det här? Jag fick plötsligt ryggskott, och det ville inte ge med sig. Det ledde till att det inte alls var lika kul att träna, och jag tog allt längre uppehåll. Smärta är min främsta glädjedödare när det gäller träning. Frånvaro från smärta är min största vinst.

I somras trodde jag att jag var nära att hitta ”det” igen. Det där go:et, suget efter träningen. Så blev jag sjuk. En envis jäkla förkylning. Sen blev det så tungt med allt som hade med kondition att göra och min blod- och järnbrist upptäcktes. Sedan dess har jag velat vila kroppen och fokusera på att ta fylla på järn. Det gick väl sådär, då det visade sig att min mage inte tål järntabletterna för fem öre. I förrgår fick jag till slut min första dos intravenöst järn. Jag fick även hem nya träningskläder som jag beställt och de satt ju som en smäck. Nu är jag sugen på att dra igång igen! Vill träna och känna mig stark. Åh den känslan, come to mama.

Annonser

Flytta påre unge!


sc0003349603
Haha, jag skrattar ihjäl mig åt den här bilden. Kolla damen bakom mig, hon ser ut att vilja grabba tag i mig och slänga mig av vägen. Tur morsan höll mig i handen så jag inte försvann! Vi sprang Maja Gräddnosloppet många år på raken, mamma och jag. Jag tyckte alltid att det var roligt och spännande. Ofta (kanske alla gånger?) var moster Gunnel och kusin Sofia med också. Ett år fick jag och Sofia springa ensamma. Det föregicks av mycket planering kring hur vi skulle göra för att inte tappa bort varandra. Vi löste det och kom i mål välbehållna sida vid sida.

sc0003349602

Ja det här med att springa alltså. Jag har aldrig varit uthållig, men jag var snabb på 60 meter i mellan- och högstadiet! Kort och intensivt funkade bra. Det är väl också det enda jag varit någorlunda bra på i idrottssammanhang, haha. Har alltid önskat att jag kunde springa långt (åtminstone 5 kilometer) och känna mig snabb och vältränad, men har aldrig kommit dit. I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt försökt förrän nu på senare år. Tycker att jag borde ha förutsättningarna med en liten och lätt kropp, men ändå är benen så tunga. Jag tror det handlar om att jag ger upp för fort. Vill kunna på en gång och tröttnar snabbt. Lite för dåligt psyke.

En grej jag tycker är så sjukt frustrerande är folk som inte har rört på sig på år och dar och går ut och klämmer fem kilometer eller en mil i bra tempo. Hur?! Jag skulle på riktigt inte kunna pressa så långt ens om jag var jagad av vargar. Nu på sistone kan jag nog i och för sig skylla ganska mycket på mitt dåliga järn- och blodförråd i kroppen att det inte går framåt. Vet inte hur länge det varit så.

 P1160070

Jag har fortfarande en dröm om det här med löpningen. Att kunna pressa på och känna att kroppen svarar. Hur svårt kan det vara? Med lite bättre järndepåer kanske det går bättre, Vi får se om några veckor..

Mina brudar

IMG_8005

Augusti 1994. Det är tjugo år sedan. Så länge har jag känt mina brudar. Vi började i samma klass i sjuan och allt eftersom tiden gick flätades vi samman till en grupp. Sofia och Sara var klasskompisar sedan tidigare. Marias och Sofias mamma gamla polare. Nina och jag fann varandra ganska snabbt, och sen trillade Sanna in som en bonus på vårterminen. Där någonstans hade vi sammanfogats till en något spretig men samtidigt väldigt nära grupp. Sex personer som sprang på stan på lunchrasten, skrev visdomsord i varandras skolböcker, spelade anden i glaset så fort vi fick chansen, hade kodnamn för våra span och som en efter en smet ut från franskalektionen och landade i trapphuset som vi (med varierande grad av deltagande) glatt prydde med ännu flera visdomsord. Vi blev naturligtvis avslöjade och fick komma till skolan på en lördag och måla om väggarna, vilket vi enbart såg som en bonus. Umgås på helgen också, toppen! Nina hade langat en bit banan på väggen. Den fick sitta kvar och målades över av bara farten och så vitt jag vet sitter den kvar där än som en underlig knöl på väggen nära golvlisten. Men säg det inte till någon…

När jag tänker efter är det smått otroligt att vi lyckats hålla ihop under alla år. Så olika. Vi har varit nära och längre ifrån varandra i perioder, både mentalt och rent fysiskt. Men vi återkommer alltid till varandra på något vis och det känns alltid självklart. Mina brudar är som en trygg bas, de finns alltid där i bakgrunden. Jag tror inte vi släpper varandra, det tror jag inte. Inte efter så många år. För en vecka sedan hade vi 20-årsjubileum här hemma och gottade oss i gamla bilder, skrivböcker och nerklottrade skolböcker med 90-talsmusik i bakgrunden. Nostalgi på hög nivå.

Puss på er brudar.

Och kom ihåg: ”Brutala brudar pratar inte engelska, de super istället” (citat: anden i glaset)

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli

IMG_7950.JPGHos farmor och farfar fanns det ofta kattungar när jag var liten. De hade flera vuxna katter och dessa förökade sig, till min stora glädje,  så som okastrerade katter gör. Vilken lycka att få gulla med de små kissarna! Min favorit var Tussan som var så söt i sin långa och rufsiga päls, och Rutger knorrhane såklart. Orange, knorrande och alldeles underbar.

sc001e036513

Men det var inte alltid gull och rosaskimrande. En kattmamma med ungar bär jag för alltid med mig i form av ett litet ärr på överläppen. Hon blev nog orolig att jag skulle knycka hennes ungar där jag satt och stirrade rakt ner i lådan så hon lappade helt sonika till mig. Skön reaktion kan jag tycka. Det är det jag gillar med katter. Raka rör och gränslös kärlek när man förtjänar den. I rättvisans namn måste jag ju säga att det inte var kattmamman på bilden som smällde till mig. Hon verkar ju rätt cool som lät mig mysa med hennes unge, fast såklart under uppsikt.

sc001e036514

Bland de vuxna katterna fanns stora, svarta, vackra och otroligt gosiga Evert som blev ungefär hundra år gammal och en lång rad andra katter jag inte minns namnet på. Evert åt gurka, vilket jag tyckte var hysteriskt kul. Nu finns bara Malte (Farmors ”dosedubbe”) och underbart vackra mamma Wilda kvar. Trots att jag tyckte så mycket om katterna hos farmor och farfar minns jag inte att jag nånsin tjatade om en egen katt (dock om alla andra möjliga och omöjliga djur. Jag hade ganska många hemma till slut, men mer om det en annan gång!). Mina föräldrar minns säkert annorlunda! Jag har hur som helst tagit igen det med råge som vuxen. Ni vet ju alla hur det gått sedan jag skaffade mina första egna katter, Malva och Mynta, för åtta år sedan…

Throwback thursday

sc000ebbc503

Jag slänger in en ny kategori i bloggen, throwback thursday! Ett minne per vecka, och en tillhörande bild eller flera. Här kan det dyka upp vad som helst. En tanke, en känsla eller en halv roman. Det beror på vad jag kommer att tänka på och vad jag hittar för inspiration. Ett sätt att komplettera bloggen bakåt i tiden, dagar, veckor, månader och år. Pass opp, för på torsdag trillar det första inlägget in. Hoppas ni kommer att gilla det!