Nytt badrum

Herregud. Vi har haft vårt nya badrum klart sedan midsommar och jag har inte visat hur det blev! Det hela var över på nio arbetsdagar (handfatet fick vi dock vänta på ytterligare en halv vecka, men det var leverantörens fel) och den lyxen att få gå på toa och duscha hemma, den vill jag inte vara utan igen. Vi är jättenöjda så när som på några små detaljer som jag försöker låta bli att tänka på. Det blev så mycket mer lättstädat med kakel, klinker och inget badkar, och väldigt mycket luftigare med tanke på att vi gav bort tvättmaskinen. Superskönt att ha det fixat!

Och här är bilderna, före:

IMG_9362

IMG_9751..och efter!

Annonser

Lugnet på landet

P1040904

Sanna och Thomas har köpt en liten stuga på landet, i skogen. De är mitt uppe i utbyggnad och renovering, och det kommer att bli så fint. Härom veckan var vi och hälsade på för första gången och det var verkligen skönt att vara där. Allt som hördes var fågelkvitter. Vi fikade och tog sedan en promenad ner till sjön. Det är verkligen skönt för en stadshjärna att uppleva det där lugnet. Allt stilla. En bra eftermiddag helt enkelt.

Världens bästa lilla stuga

P1070673

Igår var det exakt tre år sedan vi var på visning av lilla stugan. Vi kände direkt att det var rätt stuga för oss, och vilken lycka när vi fick köpa! Jag är så glad att vi tog steget och blev kolonister. Så mycket glädje som den där lilla stugan och trädgården ger. Frisk luft, lugn och ro, ett gemensamt intresse, kreativitet, fysisk aktivitet.. Världens bästa investering, helt klart!

Här är första inlägget jag skrev om stugan.

Hjärtedagen

IMG_8629

Oj vad jag glömt bort throwback thursday på sistone! Den här veckan blir det ett hopp två veckor tillbaka i tiden, till alla hjärtans dag. Vi hade tänkt åka till Stockholm och shoppa lite, strosa runt och fika. Bara ha en skön dag i storstan. Men Klas fick nån konstig värk i benet, typ ischias, nån timme innan vi skulle sticka så vi vågade oss inte på några större äventyr. Istället tog vi en fika på stan i Uppsala och gick på bio på eftermiddagen. Vi såg Trevligt folk som handlar om ett integrationsprojekt i Borlänge där 17 somaliska killar får representera Somalia i bandy-VM. Så fantastiskt mysig film, loved it! Gå och se den om ni inte redan gjort det. Det blev en väldigt trevlig dag trots uteblivet Stockholmsbesök.

Längtan efter värme

Indien 057

Alltså. Det här är något jag längtar efter nu. Sol och värme och ledighet. Jag skulle ge mycket för en vecka eller två i ett varmt land med en strand och en solstol. Njuta av långtbortigheten och bara ha det bra. Bilden är tagen på en strand i Goa (Indien) när mamma och jag var där första gången 2006. Vi trivdes så pass bra att vi åkte tillbaka 2008! Goa var verkligen annorlunda mot alla andra turistorter jag har besökt. Detta myller av människor, bilar, djur, ljud. Totalt kaos och alldeles underbart. Kossor på stranden och sopor mitt i gatan. Färger och dofter. Strömavbrott flera gånger per dygn och provisoriska lösningar. Morgondiset. Den visslande fågeln. Barnen i skolan som väckte oss med sina sånger. Värmen. Åh vad jag blir semestersjuk. Ge mig!

Fyra generationer

sc000267c205

Tycker den här bilden är så fin. Gammelmormor Agnes, farmor Kickan, pappa Hans och så lilla jag. Jag har alltid drömt om att få en sån bild med farmor som gammelfarmor och hoppas att det blir verklighet en dag. Förutom gammelmormor Agnes hann jag även träffa gammelmorfar Robert. Undrar varför han inte fick vara med på bilden?

Det hade såklart varit fint med en sån bild med någon av de andra mor- och farföräldrarna också, men de finns inte längre med oss så det kan jag inte ens drömma om. 

Skidåkarn

sc00008d2614
Jag har aldrig varit någon fena på att åka skidor på längden. Minsta lutning och jag välter. Nu låter det som att jag testar lite titt som tätt. Sist var för åtta år sedan på nyårsafton när mamma och jag tog en tur till Storvreta och åkte ett par varv i ett spår där. DEN träningsvärken efteråt. Inte nådig. Sen har jag haft några års uppehåll kan man säga. Nu är det dags att damma av skidorna igen för till nyår åker vi till Grönklitt med Sanna och Thomas. Jag har blivit lovad att det finns korta och flacka spår så jag ska ta mig en provtur. Skidorna måste ju få användas någon gång. Det ska bli riktigt kul att åka bort och få andas lite friskluft i några dagar. Och sällskapet är det ju inte något fel på heller!

Undrar om plastskidor och på tok för långa stavar är ett framgångskoncept? Ser ju rätt stabil och glad ut på bilden. Jag tror att jag knyckt farbror Johans skidor,  tro på tusan att jag är nöjd! Vill minnas att vi åkte en del skidor när jag var riktigt liten. Kan det stämma morsan? Jag vill gärna bli lite bättre på skidor för det ser så väldigt skönt ut att susa fram i spåren!

När ska det börja funka?

Akademiska sjukhuset.  Uppsala. Fasad huvudentrén, ingång 70. Pressbild.

Tänk att jag har jobbat där, i det där huset, på det där sjukhuset. Det känns som en evighet sedan. Som i en helt annan värld. Där jag inte trivdes särskilt bra men där jag hade roliga och trevliga kollegor som jag ska träffa igen nästa fredag. Fullt ös hela tiden, trolleri på hög nivå med de berömda knäna och inte hade jag någon koll på hur det funkar ”på andra sidan” där jag jobbar nu. Jag kan tala om att det där berömda trolleriet med knäna är än mer välanvänt där jag jobbar nu. Man blir en fena på att lösa omöjliga uppgifter, ungefär varje dag. Det var betydligt lättare på många sätt inom de där fyra väggarna. Men jag har fantastiska kollegor och mitt i allt bök och stök så har vi rätt kul ihop på jobbet. Men ibland rinner det över..

Efter en dag på jobbet som slutade med två timmars övertid på grund av en utebliven rapport från sjukhuset gällande en patient som skrevs ut (och jag har en hel A4-sida med ”to do” gällande samma patient under morgondagen) fick det här bli denna veckas throwback thursday.  Jag blir så trött. Alltid samma visa. Jag kan räkna antalet smärtfria utskrivningar/hemgångar på ena handens fingrar känns det som. Konstant ångest inför att någon ska komma hem. Den ständiga känslan av att behöva ligga på och tjata om att få information, dubbelkolla att allt är ordnat..för är det inte i ordning blir det ett helvete för oss som ska ta emot hemma. Och de som jobbar där har sällan (precis som jag själv) någon koll på hur det funkar utanför sjukhuset. Fick veta att en f.d. kollega som idag jobbar samma typ av verksamhet av jag också hade fått jobba över idag (en och en halv timme för hennes del) av just samma orsak. Det är inte okej någonstans. ”Jag kan inte rodda mer i det här nu, för nu slutar jag” sa sköterskan på sjukhuset. Din uteblivna rapport leder till flera timmars onödigt jobb för mig både igår och idag, tänkte jag. Imorgon ska jag skriva en avvikelserapport. Igen. Om jag hinner.

Dagens positiva: jag hann (lyckades fixa en lucka till att) äntligen delegera två personal för att ge insulin. Det har vi försökt få till i månader. Klapp på axeln och hurra för det! OCH, vi har fått nya hyllor på kontoret. Jippikayey!

Ibland blir jag sugen på en liten räka

P1050818

Tänk att det är hela tre år sedan vi hade en kattunge hemma! Här är Jaspis som vi åkte och hämtade en fredag efter jobbet när hon och syrran hittats utomhus. Jaspis bodde bara hos oss i någon vecka innan Samvetet återfann mamma katt och hela den lilla familjen kunde återförenas. Hon var livrädd och supergosig på samma gång och hade ett minne som en guldfisk. Från att ha legat på rygg i famnen och kurrat som en hel tiger till att, fem sekunder senare när man slutat klappa henne och skulle lyfta upp henne, förvandlas till en fräsande spottkobra. Hon var söt den lilla räkan. Skulle kunna tänka mig en liten snart. Fast bara som jourhem.

bosse1

DSC00675

Ett par-tre år tidigare var vi jourhem åt spottkobrorna Bosse (svart/vit) och Börje (svart). Börje bor med sina stora ögon och sin pussmun hos min mamma. Han törs komma fram och säga hej när mamma är hemma, men när vi är kattvakt vill han inte se röken av oss otäcka tvåbeningar. Men han ligger i mammas knä och är trygg med henne och det är huvudsaken! Bosse hade vi hos oss i ungefär ett år och jag kan fortfarande sakna honom och tycka att det var himla synd att han inte kunde stanna. Gölliga Bo.

DSC00598

Och så får vi inte glömma Chaplinson. Ja honom var jag ju faktiskt jourhem åt från början och vi vet ju alla hur det slutade ♥

Tänk att få ha er..

IMG_0085_2

När jag insåg vad det är för datum idag var det  självklart vad dagens throwback thursday skulle handla om. Idag är det på pricken åtta år sedan jag fick hem mina fina älsklingar Malva och Mynta. Mina första egna katter. Mer vilda än tama, men så himla söta. Bilden är tagen dagen efter de kom hem. Två supernyfikna flickor, ständigt på sin vakt. Det är lite trist att bilden är så suddig, men det är ändå än av mina käraste bilder.

Jag hade spanat runt på Samvetets hemsida ett tag och fastnat för några olika kattungar. Precis som jag tänkt höra av mig angående en liten fröken om jag fäst mig vid hade hon blivit tingad på hemsidan. Typiskt. Men så dök Malva och Mynta upp och var så där galet söta. Jag ringde och pratade med Carola på Samvetet. ”De är jättefina! Jag hade precis börjat bli lite orolig för dem.” Flickorna var 15 veckor gamla och började snart bli svåra att adoptera ut som kattungar.  Några dagar senare var jag på besök i jourhemmet. Malva var framme och lekte lite med en sytrådsrulle, medan Mynta satt och tryckte förskrämt bakom mamma Sizzla under sängen. Jag blev kär. Ett par dagar efteråt var det dags att bli matte. Jag tog med mig mamma och åkte till Gottsunda där tjejerna bodde, skrev adoptionskontrakt och köpte kattmat på Willys.

De första dagarna var omtumlande. De fräste så snart de såg mig och mina armar var sönderklösta av små sylvassa klor. Det gick ganska snabbt med Malva som efter bara någon veckas tvångsgos somnade på min mage och kurrade som en hel tiger. Sedan dess är hon en mysgris utan like. Mynta var mer tveksam. Händer var hon inte förtjust i, men man fick gosa med ansiktet. Än idag är hon väldigt pussig. Vändpunkten kom på riktigt när hon några månader senare, nykastrerad och rädd, satt och kurade under byrån. Jag fick ett infall och plockade upp henne i famnen. Och gissa vad glad hon gjorde mig när hon slappnade av och började spinna. Lilla pyran. Sedan dess är vi vänner och kommer faktiskt riktigt bra överens.

Jag är så glad att jag har dem, de där flickorna med stora öron och långa svansar som de till slut växte i ♥