Stadskatter

P1030542

En sak som alltid gör mig lite sorgsen är när jag ser en utekatt mitt i stan. Min första reaktion är alltid ”men lilla vän, vad gör du här?”. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man törs släppa ut sin lilla katt ensam bland bilar, bussar, cyklister och annat livsfarligt. Känns som ett lätt sätt att bli av med sin lilla älskling. Inte ens här där vi bor, en bit från centrum skulle jag vilja se en katt ströva fritt. Nej, katter i stan ska vara innekatter om ni frågar mig. Och balkongen ska vara innätad. På landet får de gärna lubba runt i naturen och fånga möss och fjärilar, men i stan känns det bara som galenskap. Man måste vara rädd om det finaste man har.

En?

imagesJag tycker mig ha noterat något, typ den senaste veckan. I flera bloggar jag läst (minns inte vilka just nu så jag kan inte bevisa något) har jag sett att ordet ”man” (som i ”så kan man ju göra”) byts ut mot ”en” (”så kan en ju göra”).  Är det ett mer könsneutralt uttryck så att en  (ni ser, jag hajar!) slipper skriva ”så kan kvinna ju också göra” eller har jag bara råkat sladda in på smålandsbloggar? Tänker lite Krösamaja. Har absolut inget emot ”en” utan det är ett bra alternativ, men tycker det är lite intressant att jag ser det plötsligt. Är det någon mer som tänkt på det? Eller har jag missat något som pågått länge?

(Med vänliga hälsningar, parentesälskaren.)

Läsvärt..

P1080693Via en första blogg och sedan via en andra blogg hittade jag en tredje blogg som jag nu suttit försjunken i den senaste timmen. En ung man som för två år sedan fick besked om en obotlig cancer. Som skriver så fint. Som verkligen berör. Jag skulle ju kolla på Mia på Grötö som är så mysigt, men jag har inte kunnat slita blicken från datorn. Usch, fasen alltså. Den där elaka sjukdomen. Det är så sorgligt och värdelöst. Tänk vad fort livet kan ta en helt annan vändning. Ni hittar bloggen här.

Enlighten me

Idag kom det en kallelse till blodgivning i vår brevlåda. Inte till mig dock. Jag skulle gärna vara blodgivare, men med tanke på att mitt blodvärde brukar vara långt nere i källaren så känns det inte speciellt klyftigt att ge bort flera deciliter med jämna mellanrum. Jag får inte helt enkelt. Men nu var det inte det vi skulle prata om.

Läs vad det står på lappen ovan. Jag fastnade för ”..och behärska det svenska språket..”. Varför i hela friden måste man kunna prata svenska för att få ge blod? Får man ge blod om man endast kommunicerar via teckenspråk? Ligger jag där och förblöder så ger jag faktiskt blanka tusan i om min blodgivare pratar persiska, engelska eller svenska. Finns det någon smart förklaring till det här? Jag blir väldigt nyfiken.. Sen har vi det här med att homosexuella män inte får ge blod och det känns ju också väldigt underligt måste jag säga. Allt blod testas ju för sjukdomar så det borde vara samma för alla. Jag hoppas att jag är dåligt uppdaterad och att den restriktionen tagits bort.

Slutligen vill jag uppmana alla som får att gå och lämna blod. Ni gör stor nytta, och det tar inte särskilt lång tid. Och man får fika och underliga trosor som man kan skänka till välgörenhetsorganisationer. Off you go!

När jag blev förbannad

Det ringde på min telefon. Ett 08-nummer som ringt så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har faktiskt för mig att jag pratat med den en gång också, och tackat nej till deras anala erbjudande. Nu ringde det i alla fall och jag svarade. Det var en man som ringde. Han börjar med monolog, jag uppfattar inte ens vad bolaget heter men det handlar om el. Det är inte ens jag som står på elavtalet hos oss, så varför ringa mig? Jag säger att jag inte är intresserad, ”men du kommer kunna sänka din kostnad..” nej tack jag är inte intresserad ”inga avgifter, samma pris som vi köper in elen för…” nej jag är inte intresserad ”men du sparar pengar” vet du, nu får du faktiskt respektera att jag säger nej tack ”jag maler på i en evighet och försöker lura av dig alla dina pengar” Jag kommer att lägga på luren om du inte slutar tjata på mig ”men jag är ett as och lyssnar inte på någon och jag maler på om mitt usla erbjudande” Jag lägger på luren. And don´t you dare call me again. IDIOT!

Sen skämdes jag lite och tänkte att jag överreagerat. Men så tänkte jag tillbaka på ”samtalet” och bestämde mig för att inte skämmas alls. Han var fördjävla dryg. När man inte ens kan ta en andningspaus för att lyssna på vad den andra säger (nej tack) då får man stå ut med att bli pålagd i örat. Och så måste jag tillägga att de allra flesta som ringer är sjyssta nog att acceptera ett nej, och lägger på. Men inte den här inte. Vet någon om man kan nixa mobiltelefonen?

Om att tänka sig för

Igår kom vi hem från kolonin, hade precis parkerat cyklarna och skulle gå in i trapphuset. Då hör jag vår granne en bit bort. ”Men åh..väntas det tillökning?”. Nekande svar på det och en bubblande irritation inombords. ”Det såg ut så, med tröjan” hör jag i bakgrunden medan dörren går igen. TRÖJAN ja! Sånt här gör mig så himla irriterad. Vad är grejen med att kläcka en sån fråga till någon man inte känner, eller till nån man känner för den delen? Du har ingen aning om hur personen du säger det till kommer att reagera. Hon kanske inte kan få barn, nyligen har fått missfall eller genomgått en abort. Hon kanske har komplex för sin mage som ibland faktiskt ser gravid ut. Kanske tar hon det med en klackspark. Kanske börjar hon fundera på om hon är tjock. Kanske skrattar hon gott åt det och tycker att det var jättekul. Du har ingen aning.

Det har hänt mig ett antal gånger, och oftast ser personen lite skamsen ut och ursäktar sig. Fair enough. Jag vet att min mage lätt kan misstas för en bula med innehåll ibland och så är det bara. Inte speciellt kul, men vad gör man? Värre är det när någon insisterar på att ”jo men visst är det väl så, är du säker?” och börjar klappa på magen. Håll tyst istället. Om eller när jag blir gravid kommer jag att berätta det. När jag själv känner att jag har lust. Lovar.

Sen en annan grej. Som kvinna i min ålder kan man inte säga att man mår illa, är trött, är sugen på apelsin, har en grön halsduk, vill ha lakrits, känner sig yrslig, glömde slänga soporna i morse eller vad som helst egentligen utan att någon känner sig manad att kläcka ur sig ”du kanske är gravid?”. Återigen vad är grejen? Varför denna hysteri? Du kan aldrig veta vad personen du säger det här till har för historia eller går igenom just nu. Tänk lite längre nästa gång. Det här handlar inte bara om min mage eller inte mage utan också rent allmänt. Jag var bara tvungen att skriva om det här, för jag tycker inte att det är okej. Det är som det här med att häva ur sig kommentarer om hur himla smaaaal någon är, men om man säger att någon är tjock får man stryk eller åtminstone mördande blickar från alla runt omkring. Men det tar vi en annan gång.

Trevlig kväll som slutade mindre trevligt

Efter många dagar då vi bara hängt i stugan eller hemma bestämde vi oss för att ta en middag på stan. Vi gick till Hijazz och lyckades få plats på deras uteservering. Så himla skönt det var att sitta där i solen. Jag beställde min favorit, deras scampigryta med grönsaker. Alltid lika gott!

Vi hade tänkt stanna och lyssna på en tjej som skulle sjunga där, men sen drog det ut på tiden innan hon kom igång så vi bestämde oss för att åka hem och slappa istället. Kommer till cykelstället och hittar bara min cykel, med både min och hjärtats cykelhjälm i korgen. Hans cykel hade blivit stulen. Jag. Blir. Så. Trött. Vad är det för fel på folk som tycker det är okej att ta andras grejer? Vi letade lite runt omkring ifall någon skulle ha dumpat den nånstans, men utan resultat.

Det blev till att promenera hem och anmäla stölden till polis och försäkringsbolag. Sist hans cykel försvann kom den ju tillbaka. Efter några dagar hittade vi den i cykelstället utanför huset, fastlåst i en annan cykel. Lär ju inte hända igen.. Men i alla fall, om du ser en brun Monark herrcykel som ser övergiven ut så kan du ju hojta till!

Estelle??!

Stackars lilla prinsessbebisen som fått ett sånt hiskeligt namn. Jag får bara associationer till strippor och porrisar, samt Joeys manager (Joey i vänner alltså). Det trodde jag inte om Danne och Vickan. Det finns vissa namn jag har väldigt svårt för. Estelle är uppenbarligen ett av dem. Men..det är ju min högst personliga åsikt. Hennes föräldrar har valt  namnet till sin dotter, antagligen för att de tycker att det är ett vackert namn och det får man ju respektera. Och jag tror säker att hon kommer bli en trevlig människa och kompetent drottning framöver, trots att namnet inte faller mig i smaken. Fast när hon blir vuxen kanske hon får välja vilket jobb hon vill. Man vet ju aldrig.