Och på jobbet går det bra?

IMG_3213Den 21 februari var jag med om något som jag knappt kunnat föreställa mig som anställd sjuksköterska. Jag blev varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Hur är det ens möjligt? På de flesta arbetsplatserna har man svårt att rekrytera, svårt att få alla att räcka till, men hos oss dräller det så det räcker och blir över. Ekonomin är för dålig och jag är sist anställd. Nog hade jag det lite på känn, men jag trodde inte att det skulle ske just då när det skedde. Kanske framemot hösten. Fick inte mycket gjort på jobbet den eftermiddagen..

Det var en smula chockerande. Och väldigt, väldigt tråkigt. Jag har trivts otroligt bra på den här arbetsplatsen. Fantastiskt fina kollegor och det sista året ett otroligt roligt uppdrag som hälsokoordinator där jag äntligen fått ägna mig åt det jag egentligen vill göra, att förebygga ohälsa genom hälsosamma levnadsvanor. Allt det arbetet kändes förgäves, särskilt som min partner in crime, hälsokoordinatorskollegan, också hamnade i ett läge där hon valde att gå vidare till ett annat jobb. Vi var ju precis i startgroparna att verkligen sätta igång med arbetet på allvar! Mycket av bakgrundsjobbet var gjort. Tappade gnistan lite på jobbet. Konstigt vore det väl annars. Uppsagd. Måste söka jobb. Utmaningen som sjuksköterska är inte att få ett jobb, det är att få ett jobb som man verkligen vill ha. Var skulle jag börja? En kollega hittade det första jobbet åt mig, en vårdcentralstjänst som jag var nära att få men jag snubblade på målsnöret. Det kändes faktiskt helt okej. Jag blev lite lättad för allt hade gått så fort och jag hade inte ens hunnit bli formellt uppsagd än. Och det kändes inte helt hundra i magen.

Så kom dagen när uppsägningspappret skulle skrivas under. Vilken himla underlig känsla. Overkligt. Stressande. Andnöd. Snor och tårar igen på ssk-expeditionen. Då hade det gått en månad sedan jag blev varslad. Skönt på nåt konstigt sätt att få det klart så jag visste vad jag hade att förhålla mig till. Blandade känslor verkligen.

IMG_3053 (1)Nu då? Två intressanta jobb dök upp. Båda rent administrativa. Det ena äldreförvaltningen på kommunen. Det andra, drömjobbet. Sökte båda. Blev också uppringd av regionchefen på ett stort vårdbolag som hört att jag sökte jobb och ville träffa mig. En tjänst som absolut hade kunnat vara intressant, också det ett jobb på en vårdcentral fast för barn. Nytt område för mig. Fick en del att fundera på. Efter en lång väntan och minst två evigheters evigheter fick jag komma på intervju på drömjobbet (!!). Kändes så himla bra. Nu är vi två kvar i slutstriden och jag hoppas, hoppas… Det har varit en utdragen och nervös process.

P1100918Och så, just när jag börjat fundera på vad jag ska hitta på om jag (gud förbjude, jag är inte ens religiös – finns det bättre uttryck?) snubblar på det berömda målsnöret gällande drömjobbet, ringer telefonen. Det är chefen på det första jobbet jag sökte som undrar om jag möjligen skulle kunna tänkas vara intresserad av att jobba hos dem fortfarande? Någon har sagt upp sig, och eftersom jag var deras nummer två så… Det kanske löser sig ändå det här, men först ska jag ta ett långt sommarlov och vila från allt stök som har varit. Om det ändå bara var jobbet som varit svajigt.. Ska berätta om det en annan dag!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s