310601-160423

Sköterskan på Thulegården säger att det inte är långt kvar nu….

Jag hade bara hunnit jobba en halvtimme den där fredagen när sms:et kom från Johan. Jag visste att hon var väldigt dålig, och hade tänkt ringa sköterskan själv för att ställa lite mer frågor. Att jag ville åka dit var det ingen tvekan om, men hur dålig var hon egentligen? Nu fanns det ingen tvekan. Jag ringde och väckte pappa. Vi måste åka på en gång, vi kanske inte ens hinner dit.

Tankarna for i skallen. Jag kunde knappt andas på vägen hem från jobbet. Cyklade så snabbt jag orkade. Packade på måfå ner vad jag kunde tänkas behöva för en eller ett par dagar. Skulle vi hinna fram? Hur skulle det vara? Jag hade inte ro att vänta på att pappa skulle bli klar så jag gick med min packning och alldeles för varma jacka via Årstahallen hem till pappa. Helt slut när jag kom fram.

IMG_1234Farmor sov djupt. Hon reagerade inte på någonting alls. Tunga, tunga andetag. Sköterskan frågade om vi ville sitta hos henne på natten eller om de skulle ta in vak. Jag och Lars kände att vi ville vara hos henne. Jag hade suttit där i vilket fall, men det var skönt att få sällskap. Vi turades om att sitta hos henne och hålla handen. Nattsköterskan kom och gav henne mot värk och för andningen som var rosslig. Han skulle komma tillbaka innan hans skift var slut. Timmarna gick och natten kom. Vid midnatt blev andningen lugnare och vi slappnade av lite. Skönt att slippa höra det där jobbiga ljudet. Det var nog jobbigare för oss än för henne. Hon var någon annanstans, verkade inte ha ont och verkade inte vara orolig. Någon halvtimma efter att sköterskan varit där för andra gången fick farmor mer besvärligt med andningen igen. Vi bad personalen ringa efter sköterskan. I väntan på att hon skulle komma provade vi att vända på farmor, kanske skulle det hjälpa. Det blev värre, men så plötsligt kunde vi konstatera att allt blev lugnare. Vi förstod inte på en gång, men ganska snart stod det klart att hon andades allt mer sällan. Plötsligt gick det så fort. Klockan 03:45 den 23 april tog hon sitt sista andetag.

IMG_1240Medan personalen gjorde iordning farmor ringde jag till pappa och berättade. Hon blev så fin. Klädd i favoritfinkläderna, den beige kavajen och byxorna. På täcket och kudden hade de lagt en virkad spetsduk. Tända ljus och rosor. Så lugn och stilla. Vi satt hos henne resten av natten. Slumrade till i varsin fåtölj. Klappade på kinden. Var nära.

Morgonen kom och vi fick en efterlängtad kopp kaffe. Pappa och Anders kom förbi. En sista strykning över kinden, en sista klapp på handen. Sov gott lilla farmor. Att vi hann fram och att jag fick sitta hos henne när hon tog sitt sista andetag, precis som jag ville, känns helt otroligt. Jag är så tacksam för det och det hade inte kunnat bli bättre ♥

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s