Insikt i skidspåret

En sak har jag insett. Jag är verkligen inte bra på att åka skidor. De små fyraåringarna som susar runt har bättre koll på armar och ben, men är också totalt orädda vilket antagligen underlättar en del.

Idag gjorde vi ett försök i spåren igen efter paus igår när det hotades med regn. Det var knökfullt. Folk överallt och alla susade fram som jehuer. Jag halkade runt som en klick smör i en varm panna och var nära att sträcka var och varannan muskel i kroppen. Tog mig upp mot det enda vettiga spåret (det är tyvärr ganska snöfattigt här) men fick ångest av första lilla backen och tassade neråt igen. Åkte några varv på stadion innan jag packade mig hemåt. Det var a) överhängande risk för att bli förbannad och b) överhängande risk för skador.

IMG_8415.JPGUnder alla år med värk har jag utvecklat ett lite speciellt rörelsemönster. Rättare sagt så är jag väldigt kontrollerad i mina rörelser för att förhindra att det gör ont. Ett sätt att skydda kroppen. Det här har lett till att jag är väldigt dåligt förberedd på att parera för plötsliga rörelser vilket dyker upp rätt ofta i längdskidåkning, särkilt när det är hala spår som vi haft här.

IMG_8413.JPGNote to self: öva mer på balans och explosivitet (tror jag kan hjälpa, vad tror ni?). Har inte gett upp om skidåkningen än men inser att jag verkligen skulle behöva få tuffa runt i ett flackt och snällt välpreparerat spår med bra före och i princip öva på att våga slappna av. Någon liten snäll backe här och var vore bra. Kan vi ordna det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s